Återger en tänkvärd artikel av den ukrainske pacifisten Yurii Sheliazhenko (World BEYOND War, November 15, 2023)
Ord 1909 Tecken 12723 Lästid 9.49 min
Hälsningar från Kiev. Igår stördes min stad återigen av flyglarmsirener, så jag sprang från Vernadskys vetenskapliga bibliotek för att gömma mig i det närmaste skyddsrummet, en tunnelbanestation. Den hänsynslösa ryska aggressionen mot Ukraina fortsätter, liksom den ukrainska försvarskrigsinsatsen.
Civilister dör, städer bombarderas på båda sidor av frontlinjen, och det är essensen av varje krig – aggressivt eller defensivt – krigets rena ondska, vilket per definition är barbariskt massmord. Flyglarmet hindrade inte president Zelenskyj från att underteckna en begäran till sitt fickparlament om att förlänga krigslagar och obligatorisk mobilisering med ytterligare 90 dagar, och inte för sista gången: den ukrainska generalen Zaluzjnyj har erkänt att kriget är en dödläge. Detta dödläge har redan tagit över en halv miljon liv, men enorma förluster på slagfältet har inte förändrat attityderna i Moskva och Kiev att kämpa, inte bara i månader, utan i åratal. Ironin är att ambitiösa planer för att vinna i en obestämd framtid orsakar vardagsförluster i ett grymt irrationellt utnötningskrig. Lik som begravs i skyttegravar, ändlösa begravningsplatser för fallna hjältar kommer att göra tvivelaktigt varje värde av seger om någon ens vågar fira en sådan efter denna tragiska röra, och jag är optimistisk om denna ”efter röran”-förväntning eftersom några kyliga röster på båda sidor redan har sagt att detta krig aldrig kommer att ta slut. Det är förbjudet att söka fred, fredsaktivister förföljs, och internationella initiativ som Wien-toppmötet för fred i Ukraina framställs falskt som fiendens propaganda med personlig förtal av organisatörer och deltagare.
Krigspropaganda har blivit statlig ideologi; intellektuella mobiliseras för att tjäna den och straffas för alla tvivel. Bara ett exempel: i många år var Jürgen Habermas en ikon för ukrainska filosofer, men nu, efter hans måttliga förespråkande av fredssamtal, har de förvandlat den akademiska tidskriften ”Filosofiskt tänkande” till en kvartalsvis övning i pamflettutgivning som mer korrekt borde kallas ”Filosofiskt tänkande mot Habermas” eftersom det finns attacker på Habermas i nästan varje artikel. Strukturell, existentiell, fundamentalistisk militarism förgiftar våra sinnen och våra vardagsliv. Hatet konsumerar oss. Även krigsvänliga tänkare kan inte ignorera detta. Jag förväntade mig inte från Myroslav Marinovich en realistisk kvickhet att det aldrig kommer att finnas ett dike med krokodiler mellan Ukraina och Ryssland. Sergij Datsjuk varnade helt rätt att kriget aldrig kommer att ta slut om folk fortsätter att vägra att tänka och förändras, för krig är exakt hur man hanterar konflikter utan att tänka. Varje krig är verkligen dumt.
Dessa sunt förnuft-röster är dock sällsynta. När han pratade med Time Magazine om president Zelenskyjs orealistiska militära mål, föredrog en medlem av hans team att vara anonym, och inte utan anledning: omedelbart efter publiceringen uppmanade en av funktionärerna på presidentkansliet ”säkerhetstjänsten” att avslöja och straffa dem som inte tror på seger. Som du förmodligen vet anklagade Ukrainas ”Säkerhetstjänst” absurt mig, en pacifist, för den så kallade rättfärdigandet av rysk aggression i ett uttalande som tydligt fördömer rysk aggression. De genomsökte mitt hus och tog min dator och mobiltelefon. Jag är nu i husarrest åtminstone fram till slutet av detta år, och sedan kan en rättegång inledas: det finns en risk att jag kan fängslas i upp till fem år. Mitt ”brott” var att jag skickade ett uttalande med titeln ”Fredsagenda för Ukraina och världen” till president Zelenskyj som uppmanar till vapenvila, fredssamtal, respekt för rätten att vägra att döda, icke-våldsamt demokratiskt styre och konflikthantering. För att vara exakt, det är vad som står i den formella misstankeanmälan jag fick, men mitt verkliga brott i militaristernas ögon är att den ukrainska pacifiströrelsen och jag har ökat allmänhetens medvetenhet om den mänskliga rätten till samvetsvägran mot militärtjänst, vilket rasande förnekas av Ukrainas väpnade styrkor, i strid med alla skyldigheter och åtaganden enligt Ukrainas konstitution, europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Antalet människor som är villiga att dö för militarismens skull minskar.
Det finns tusentals vapenvägrare, men det är synd att de inte är modiga nog att bli antikrigsaktivister. Brist på arbetskraft, istället för att ändra ambitiösa planer, fortsätter Zelenskyjs regim att sträva efter det fantastiska målet att göra soldater av hela landets befolkning och straffa alla som vägrar att döda. Så de inledde en brottsutredning mot mig för tankebrottet pacifism och inledde dold övervakning och infiltrerade agentprovokatörer i vår organisation långt före brevet till president Zelenskyj. Hans nationella ”säkerhetstjänst” har gjort detta på grund av mitt arbete med att försvara mänskliga rättigheter, min juridiska hjälp till vapenvägrare. Individuellt samvete och en seriös inställning till fredsstudier eller bara till det gamla budordet ”Du ska inte döda” kan lätt göra dig till en fiende till staten i Ukraina.
Sjundedagsadventisten Dmytro Zelinsky blev en samvetsfånge, kastad i fängelse för sitt krav på att ersätta värnplikten med alternativ tjänst. En annan samvetsfånge, Vitaliy Alekseyenko, släpptes från fängelset av högsta domstolen men inte frikänd, en ny rättegång beordrades med hänvisning till en föråldrad lag som, i strid med konstitutionen, ger tillgång till alternativ tjänst endast i fredstid. Jag förberedde en konstitutionell klagomål för Vitaliy, men mina anteckningar beslagtogs under husrannsakan. Jag lyckades ändå förbereda konstitutionella klagomål i hans fall och i mitt fall, men konstitutionsdomstolen hittade processuella förevändningar för att undvika att pröva båda klagomålen i sak, så tydligen är konstitutionella klagomål inte ett effektivt botemedel för mänskliga rättigheter i Ukraina, men jag kommer att fortsätta att prova detta instrument i hopp om att det vid någon tidpunkt kommer att börja fungera ordentligt.
Det bör alltid finnas hopp om fred och rättvisa, det är det värsta att förlora hoppet. Jag förföljs för en dröm om en värld där alla vägrar att döda och på grund av det skulle det inte finnas några krig; men även om militaristerna fängslar mig, hoppas jag att fortsätta mitt arbete för mänskliga rättigheter och förespråka fred bakom galler. Jag är övertygad om att fred är möjlig, men jag förväntar mig inte att fred kan uppnås i några hemliga högnivåsamtal.
Lämna inte fredssaken till generaler och statschefer beväpnade till tänderna! Nyligen läckte det att på grund av dödläget på slagfältet försökte vissa västerländska tjänstemän föreslå för sina ukrainska motsvarigheter förhandlingar med Ryssland, inte för att de vill ha fred utan för att de vill föra krig mot Kina och arabvärlden, men denna hög nivå pseudofredsimpuls välkomnades inte, och till och med faktumet att dödläget förnekades av president Zelenskyj som fortfarande kräver mer vapen och lovar snabb seger.
Tyst diplomati hjälper knappast mot högljudd militaristisk arrogans. Hur skulle det kunna hjälpa när media uppmanar till krig, kyrkor predikar krig, krigskistorna är fulla och budgetarna för diplomati är löjligt dåliga?
Huvudproblemet är att militarism är ett strukturellt problem i väst och överallt som följer västs modell – så väst måste tänka på hur man ska ge resten av världen en mer sansad och fredlig modell att kopiera. Utan den postsovjetiska militärpatriotiska uppfostran och värnplikten som kopierats från århundraden gamla preussiska och franska militarism, eller kulten av den heliga armén, tvivlar jag på att Ryssland skulle ha kunnat starta eller Ukraina skulle ha kunnat dras in i det nuvarande meningslösa blodbadet, detta meningslösa slöseri med liv.
Utan det kalla krigets epokala arv från det militärindustriella komplexet skulle det inte finnas någon Nato-expansion och inga kärnvapen i Ryssland och USA som hotar att döda allt liv på vår planet, och vansinnigt låtsas att det på något sätt säkerställer så kallad nationell säkerhet. Jag vet inte ens vad det betyder: säkerheten för en kyrkogård skyddad från en andra död?
Jag minns parader av kärnvapen på Röda torget i Moskva, och jag är förskräckt av tanken att sådan dödlig ära skulle kunna göra folk, lurade av krigspropaganda, inte rädda, utan stolta över sitt ”stora land”. Och även om det inte finns någon radioaktiv militaristisk fåfängedisplay på gatorna i din stad, är människor nästan överallt stolta över att ha en armé, organisationen av människor som är tränade att döda många människor.
Endast ett av tio länder i världen har beslutat att inte ha en armé; jag avundas Costa Rica som förbjöd skapandet av armé genom sin konstitution. Det är värd för ett FN-universitet för fred, och framför allt önskar jag att varje land kunde ha sitt eget universitet för fred, jag menar en riktig fredsinstitution, inte bara en skylt för en annan usel militärskola. Jag önskar att fredsutbildningskurser skulle vara en del av läroplanerna för grundläggande utbildning överallt. Jag önskar att när folk hörde uttryck som ”icke-våldsamt motstånd” och ”obeväpnad civilskydd”, skulle de inte fråga vad det är. Propaganda lär ut att icke-våld är utopi och totalt dödande av andra är förmodligen inte utopi. Och jag önskar att när en ”försvars”minister gör en kvick kommentar som ”Gå och prata om icke-våldsamt motstånd med människor i Bucha, där den ryska armén utförde den fruktansvärda massakern!” att någon i hans publik kunde säga till honom: ”Egentligen var jag i Bucha och jag lärde mig av lokalbefolkningen deras erfarenhet av icke-våldshandlingar; dessutom donerade jag till lokala icke-statliga organisationer och religiösa organisationer för att förbereda mig för icke-våldsamt motstånd i framtiden, för att skydda deras rätt till samvetsvägran.
Eftersom inget våld, inte ens självförsvarande dödande, kan ge hopp om en bättre framtid; bara beredskap att motstå våld utan våld kan ge hopp om en bättre framtid.” Vi behöver förstärkta fredsrörelser, fler människor engagerade, mer intellektuella och materiella resurser. Vi behöver investeringar i fred – inte i vapen, arméer och militariserade gränser, utan i icke-våldskonfliktlösning, fredsbyggande dialoger, fredsutbildning och initiativ för mänskliga rättigheter. Arbetare som förnedras av krig bör arbeta för fred. Marknader som rånats av krig bör ge fred en budget. Du kan börja med att donera till ObjectWar-kampanjen, för att ge asyl till samvetsvägrare från Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Varje soldat som räddas från den militaristiska livegenskapen av värnplikt försvagar krigshetsare och för freden närmare. Alla så kallade fiender till Väst är wannabes som kopierar västerländsk militaristisk politik och ekonomi; så det bästa sättet att avsluta alla krig är att diskutera hemma och utomlands djupgående anti-krigsreformer och att arbeta med stora strukturella förändringar mot icke-våldsamt styre. Alla pacifistiska förändringar i Väst kommer att medföra pacifistiska förändringar överallt, precis som västerländsk militarism genererar allestädes närvarande krig.
Utan strukturella förändringar i vårt sätt att tänka och vårt sätt att leva kommer kriget i Ukraina, kriget i Mellanöstern och alla andra krig aldrig att sluta. Vi måste väcka det folkliga samvetet för att göra vägran att döda till en framträdande faktor i kultur och politik. Vi måste aktivera folklig fantasi, producera och popularisera fler läroböcker, eller bara böcker, samt spel, filmer, sånger och målningar av världen utan våld. Det borde vara lätt att föreställa sig och försöka leva utan våld. Det kallas fredskultur, och det är redan godkänt av konsensus från FN:s generalförsamling.
Människor behöver tro, diskutera och förstå den enkla sanningen att det är möjligt att leva utan våld, utan krig, och faktiskt är det vansinnigt att ge efter för våld medan djupt rotade strukturer för fred är så kraftfulla och universella att freden skulle kunna frodas överallt, även i en tragisk tid av krig. Ta denna framstående dynamik i fredligt liv och utveckla den i moderna demokratiska institutioner, eftersom sann demokrati är beslutsfattande i samtal med andra, i samarbete, kunskapsdelning, harmoni och tjänst för det gemensamma bästa, inte i mord, hat, ojämlikhet, tvång och diktat. Gör förnuft, sanning och kärlek till stora krafter som styr världen. En väg till fred ligger genom stora strukturella förändringar. Vårt uppdrag, som fredsrörelser, är att gå framåt och bana vägen för hela familjen av mänskligheten på den gemensamma planeten till ett framtida kunskapsbaserat icke-våldsamt levnadssätt.
